Hur gick det här till?!

Redan i slutet av november och advent nu på söndag!

Jag begriper då ingenting.

En, EN julklapp är vad jag fått ihop - nej, två är det ju.

Men ändå, jag som brukar vara nästan klar vid den här tiden....

Det är till systern och systerns jycke som är inköpta.

Och nu sitter jag och försker få ihop en lagom önskelista att överlämna till de krävande föräldrarna.

Det som roterar i mitt huvud just nu, är den där flytten över prärien.

Om den där bouppteckningen kunde ta och skynda sig!

Jag har varit i mitt nya hus EN gång - på visningen, det är allt.

Jag sa ju att det var ett impulsköp!

Vi råkade liksom köpa det.

Julafton!

Hur sjutton ska jag lösa den??

Tänk om vår nya adopterade jycke (Den Store Gaphalsen) inte går ihop med systerns odåga?

Vi måste verkligen ha en träff med odjuren innan dess.

Den Lille Gaphalsen brukar fungera bra med andra jyckar, eftersom Den Store GH inte bott här så länge har vi gått in för att få honom att känna sig hemma här - och inte rusat runt i samhället och varit sociala.

Läste precis vad jag skrivit "varit sociala" låt mig småle elakt; vi är inte direkt kända för vår sociala kompetens.

Vi hänger gärna med oss själva här på prärien, jo två stycken galna ex-grannar kan vi tänka oss att tvinga hit lite då och då. Men det är väl ungefär så långt vårt sociala liv sträcker sig.

Det är fint så.

/ anna

Det är lera och klet på prärien just nu.

Det fantastiskt praktiska minusgraden försvann och regnet började ösa.

Det är trist, på så många olika sätt!

Givetvis för att det är grått, trist och en smula ledsamt.

För att jag saknar solen.

För att jag saknar färg!

Men de två mest irriterande tingen är följande :

Mina kläder ser ut som om det enda jag gör är att hoppa runt i leriga pölar.

Stövlarna ska vi inte tala om....just nu står tre par ute i hallen och ser ledsna ut.

Rena dyngan.

Nummer ett är hundarnas päls.

Kära nån så de ser ut efter en lekstund på prärien.

När eländet torkar faller gruset av = i soffan, på golvet, i sängen, i den vita trappan....

Skaffa aldrig hund och vit trappa.

Bara för att riktigt festa till det så hittade Den Lille Gaphalsen ett gammalt kadaver igår.

Och rullade sig i det.

Äckligt.

En stund senare stod vi alla tre i duschen och skällde.

Hade Den Lille Gaphalsen i ena näven och duschen i den andra.

Samtidigt som jag försökte mota ut Den Store Gaphalsen med foten.

Den lille ville desperat ut - och den store steppade fram och tillbaka i den allmänna röran.

Det skälldes, gnälldes och förbannades (den sista var jag)

Vill påpeka att jag var fullt påklädd.

Hundar ger en lägre blodtryck - my ass.

/ anna

Oj, oj, där är så många supergulliga grejer i Lilla Eländet!

Trappan upp; söt som socker!

50 eller 60-tals räcke i metall, visar bild senare.

Och trappan ner till källaren ska vi inte nämna, jo föresten: sötaste trätrappan

jag sett. Passar i ett litet tomtehus i en julsaga!

Tapeterna!

Misstänker att mannen hatar dem, men inte jag.

Det är medaljongtapeter!

Där finns gröna! Röda! Bruna!

Himmel så käckt OCH de är i superskick!

Jag bugar och tackar farbrorn Jan som bodde där innan för god omvårdnand.

Okey, toaletterna behöver kärlek.

Grönt badkar och grön vask är inte riktigt "jag"....och faktiskt så är jag inte helt

överens med att det hänger gröna medaljongtapet inne på badrummet. Sorry!

Det blir lite mycket grönt.

What ever, det funkar.

Ett tag.

Det är ju tusan att jag inte har bilderna här att visa - ska lösa det!

Ni kommer att fnissa av gullighet!

Eller rysa av obehag - det är en smaksak.

Det Lilla Eländet blev rejält renoverat i slutet av 60-talet.

Så tiden har stått lite stilla där.

/ anna

Som sagt; vi ska flytta tvärs över prärien här utanför.

Packa vagnarna, tanka hästarna (eller vad man nu gör med sådana)

och ge oss ut på långresa.

Med skällande hundar, kacklande höns och laddade gevär tar vi bohaget

på en skumpande resa. Med spejande ögon ska vi hålla uppsikt för

vildsinta rövare. (vågar inte skriva indianer, det är inte PK)

Det blir en lång och svår resa.

Många nätter vid lägerelden.

Vilda djur som kommer att lurpassa.

Med gott mod och glatt humör ska vi ta oss helskinnade över prärien.

Glada hojtande ska pärla över våra läppar när vi svänger in på grusvägen som

leder till Lilla Eländet (och det är vad jag kallar nya hemmet)

Tänk ändå vad som kan hända på 500 meter.....

.....med min fantasi!

/ anna

Det lilla huset på prärien.

Dit är vi på väg!

Ännu så länge hänger vi i det stora huset på prärien,

men snart (hoppas jag) är bouppteckningen på det nya hemmet

klart och vi kan få nycklarna!

Eftersom vi råkade gå och köpa ett nytt hus hade vi inte kontakt med mäklare,

inte sälj-piffat hemmet, ingenting!

Gissa om vi har slitet den sista tiden!

Köket har äntligen blivit färdigt....det tog några år, den där hemmablindheten

hade slagit till hårt på oss båda.

Städat och fejat.

Plockat undan saker.

Kastat, kastat och kastat saker.

Snart stamkunder på återviningscentralen.

Hittat mäklare, fotograferat Stora Grå (så kallar jag vårt hus),

energideklarerat och jag vet inte allt.

Och än är det inte slut.

Visningar = välstädat krävs; vi har, typ tusen husdjur att gömma undan.

Ser inte fram emot det.

Eller, jo, det gör jag!

Hoppas, hoppas någon känner "wow" och hostar upp lite slantar!

Kom och köp!

Det är ett stort hus!

Det är billigt i uppvärmning!

Bra trädgård med guldfiskdamm!

Badpöl och hönshus!

Endast EN granne!

/ anna