Jag och växtlivet är inte helt överens.

Om jag inte glömmer vattna stackarna så självdör växterna en efter en.

Inte orkidéerna, dem sköter sambon om  - och de frodas på ett osmakligt sätt.

Men nu!

Kära nån! Jag behöver knappt peta på dem, de knoppas och blommar ut i varje hörna!

Det är nästan så vi kan höra det knaka i grenarna!

Jag har väl aldrig haft så fint i fönsterkarmarna.

Dessa två var halvvissna vrak när jag flyttade dom hit - se på dem nu!

Mer från naturen.

Man finner mycket underliga saker om man bara tar sig tid att forcera granar och annat som

befinner sig i den berömda Naturen.

Inte vara rädd för att smutsa ner sig, bryta en nagel och få pinnar i håret, då blir belöningen

det här :

Skumt att det växer så mycket av metall och glas här ute på prärien.

/ anna

Hjälp så fort dagarna går!

Denna veckan har jag direkt efter arbetet kört som en tok till Stora Grå,

fast vi trodde allt var flyttat visade det sig att så var inte fallet.

Mycket märkligt!

...eller inte...

Nu har vi en sådan underbar tur att den trevliga grabben som köpt huset

inte har möbler att fylla ett typ 300 m2 hus.

Så jag frågade snällt om han ville överta de möbler vi inte orkade bära ut!

(läs : inte fick plats med)

Hurra för sådana köpare!

Försökte pracka på honom en tjocktv - det gick inte.

Va? Det är väl retro att stila med?!

Nåja.

Min bil (Regina Eleonora) är ganska stor, gissa om hon fått upplåta plats för allehanda prylar.

Och ändå ; imorgon fyller jag henne med skänka-till-loppis-saker.........det blir trångt.

Om jag är klar sedan? Nej, nej - men det får min söta sambo snällt ta hand om.

Stege, en bar och lite sopor är inte min grej liksom.

På fredag ska det vara klart - om inte köparen är rar och låter oss hämta det sista i helgen.

*blink, blink*

Nedan en av de sista gångerna jag och hundarna tog en runda runt Stora Grå huset.

Jag tackar Stora Grå huset för allt (utom att städa det) och önskar lycka till med nya ägaren.

/ anna

Lugn, det kommer!

Bilder på Lilla Eländet menar jag.

Det är en stor skillnad på det här huset och på vårt gamla, Stora Grå.

(ja - jag döper a l l t)

Tadaaaa!

Har ni sett något rarare?!

Ok, köket kommer, inte inom snar framtid, att bytas ut.

Spis och diskmaskin är redan bytade (ej på bilden)

Gröna badrummet kommer att bli dubbelt så stort - och inte grönt.

Men det är i framtiden, överst på listan ligger nytt TAK!

Värme, fönster och dörrar, sedan tar vi i tu med finliret.

/ anna

Jodå, jodå, vi är numera på plats!

I sjön här utanför bor ett gäng fåglar av obestämda arter, svanarna har fått ungar, 5 st.

Tyvärr har jag en stark iver att ta en sten och slänga på herr Svan.

För ett tag sedan fick ett gäng ankor (av något slag) ungar....detta tilltag retade herr

Svan till den milda grad att han tog ungar i näbben, kastade dem upp i luften för att sedan

trycka ner dem under vattnet tills de drunknade..... Nu låter det inte så otäckt med den där stenen, va?

Grodorna sjunger/kväker så det går vågor i fönsterrutorna.

Vilket liv! Men inte störande, bara trevligt.

Inga drömmar om att kasta sten på dem inte.

Lustigt nog har jag inte sett en enda groda här.

Katten som hängde här tidigare har vi skrämt iväg, tro f-n det med ett sådant liv hundarna för.

Minken/mården som bodde här innan vi kom klampande har förhoppningsvis också flytt fältet.

Våra höns uppskattar inte alla djur, inte sedan två av dem föll offer för en berguv.

Det var en blodig historia.

Ugglan som förvirrade sig in i källaren är även han borta,

faunan blir sig aldrig lik efter vår ankomst tycks det.

De enda som inte låter sig störas är myror, spindlar och mygg.

Man får vara glad för det lilla.

Tupparna Herbert och Albert, där bakom syns deras moder, Rose-Marie.

Den suddiga hönan är Sibylla.

/ anna

Vi klarade oss levande över prärien!

Med flaggan i topp red vi in på grusplanen.

Två kvinnfolk hade vi lockat att hjälpa oss med flyttlasset.

Vi lockade med mat och dryck, det fungerar bra på präriens folk.

Att flytta med katter är alltid spännande.

Nåja, in i kärran kom de, om än med lite tvång.

De jamade och knorrade men fram kom de.

Lyckan att få komma fram utan blivit rånade av präriens infödingar

gjorde dem glada igen.

Fröken Majsan och Pitbull-Pärla fick varsinn låda att resa i.

En av de hjälpsamma kvinnfolket och jag satt med varsin låda i knät

medan vi höll ögonen på dem. Pitbull-Pärlas tänder får man se upp för och

fröken Majsan är ytterst rymningsbenägen.

Hönsen var det bara att sätta näbben i rätt riktning på och jaga igång dem med två

hundar i stjärtfenan. Det är trots allt vallhundar så någon nytta kan de göra.

Kacklande och galande for dom över marken, dammet rök och små djur sprang för livet.

(Egentligen stoppades de i två lådor och forslades säkert - utan att jagas)

/ anna