Jodå, jodå, vi är numera på plats!

I sjön här utanför bor ett gäng fåglar av obestämda arter, svanarna har fått ungar, 5 st.

Tyvärr har jag en stark iver att ta en sten och slänga på herr Svan.

För ett tag sedan fick ett gäng ankor (av något slag) ungar....detta tilltag retade herr

Svan till den milda grad att han tog ungar i näbben, kastade dem upp i luften för att sedan

trycka ner dem under vattnet tills de drunknade..... Nu låter det inte så otäckt med den där stenen, va?

Grodorna sjunger/kväker så det går vågor i fönsterrutorna.

Vilket liv! Men inte störande, bara trevligt.

Inga drömmar om att kasta sten på dem inte.

Lustigt nog har jag inte sett en enda groda här.

Katten som hängde här tidigare har vi skrämt iväg, tro f-n det med ett sådant liv hundarna för.

Minken/mården som bodde här innan vi kom klampande har förhoppningsvis också flytt fältet.

Våra höns uppskattar inte alla djur, inte sedan två av dem föll offer för en berguv.

Det var en blodig historia.

Ugglan som förvirrade sig in i källaren är även han borta,

faunan blir sig aldrig lik efter vår ankomst tycks det.

De enda som inte låter sig störas är myror, spindlar och mygg.

Man får vara glad för det lilla.

Tupparna Herbert och Albert, där bakom syns deras moder, Rose-Marie.

Den suddiga hönan är Sibylla.

/ anna